Schackkongressen 1945

Walter Böttigers minne hyllat

Hälsningstalen vid Sveriges Schackförbunds 29:e kongress formade sig till en vacker hyllning av minnet över Visby-kongressens ivriga förespråkare redaktör Walter Böttiger. Den förra året bortgångna schackvännen var den verkliga initiativtagaren till denna kongress.

Strax efter klockan 14 på midsommardagen började förhandlingarna i läroverkets aula. Gotlands Schackförbunds ordförande Verkmästare Karl Jacobsson tog först till orda och yttrade bl.a. ”Det såg länge mörkt ut med våra kongressplaner, då havet inte ens var helt riskfritt. Vi fruktade att kongressen inte kunde genomföras här, men så småningom tändes åter hoppets stjärna. Gotlands Schackförbunds förste ordförande, red. Walter Böttiger, hyste som sin innerligaste önskan att få hälsa Sveriges Schackförbund välkomnat till Visby, men han fick aldrig se sin tanke förverkligad. Vi har anledning att med tacksamhet minnas honom. Aldrig förr har det varit så stort deltagarantal i en kongress och genom tillmötsgående från Visby stad och enskilda ha vi gjort vad vi kunnat för gästerna. Jag hoppas att denna kongress skall efterlämna ett ljust och glatt minne”, slutade han.

Visby Stad företräddes av stadsfullmäktiges ordförande Chefredaktör C.O. Nilsson, vars spirituella anförande framkallade kraftiga applåder. Ur talet: ”Det är en heder för Visby Stad att Schackförbundet velat förlägga sin kongress hit. Bland våra 123 städer fanns det säkert flera andra, som kunnat visa större gästfrihet och öppnat sina portar - om de nu har några. Ett stänk av äventyrlighet synes ha lekt de beslutande i hågen, när de bestämde sig för denna, som det nästan blir, utlandsresa, då beslutet fattades, mitt under brinnande krig. Vi tänker med vemod på Walter Böttiger, som skulle varit den gladaste här idag men icke fick uppleva detta tillfälle. Vår stad var en tummelplats för strider under gångna sekel, våldsammare och blodigare än de ni skall utkämpa, och vi hoppas att ni skall få tillfällen till studier och rekreationer mellan slagen. Vi har inga kungar här på ön. Det sägs att kvinnan tillhör det svagaste könet. Men skaparen av schackspelet visste tydligen vad han gjorde när han gjorde damen till den viktigaste pjäsen i spelet. Och det går igen även i andra sammanhang. Jag vill uttala en varning för damerna: det finns resenärer som blivit så bergtagna, att de inte kommit härifrån, eller farit tillbaka i sårat tillstånd. Detta som en varning för dem som ännu ej valt sitt hjärtas Dam och även andra. Bönder har vi gott om. Ni kanske inte förstår vad de säger, men de strålar av välvilja. Dock är de inte så villiga till svartabörsaffärer. Som alla ordnade samhällen har vi också löpare. Men det är tunnsått med springare eftersom sakkunskapen ansett det mindre lämpligt med kavalleriregementen för sjöförsvar. Torn har vi förfärligt gott om. Men försök inte rockera med dom. I förhoppning att våra minnen skall skänka vederkvickelse och tillfällen till meditation, hälsar jag å stadens vägnar kongressen välkommen till Visby och till och med välkommen åter.”

Telegram kom från förbundsordföranden Erik Olsson, vice Ordföranden Folke Rogard och nestorn O.A. Andersson Lund. Telegram avsändes till KONUNGEN framåt midnatt och MAJESTÄTETS svar hade följande lydelse: ”Jag sänder kongressen mitt hjärtliga tack.” GUSTAF. Och så var det slut på en angenäm och minnesrik schackkongress, som pryder sin plats bland den långa raden av sådana och som bidragit till att öka vår aktning och tacksamhet för schackvännerna på Gotland.

Här låter vi nu Red. Valton Johansson Visby hallåman delge oss några intryck och återger hans slutkrönika i Gotlands Allehanda.

MATT I ETT DRAG.

Schack och matt - ungefär så torde nog lite var kongressarrangörer och turneringsledare ha känt sig när Sveriges Schackförbunds stora träff i Visby på söndagskvällen gick in i sin klangfulla final. Men nu var alltså det hela över, och man kunde slå loss och bli en vanlig människa igen efter en ytterst pressande arbetsvecka. Ja, just en vanlig människa. Inte sällan möter man ute i det dagliga livet den vanföreställningen, att en schackspelare är en individ utan så gott som alla mänskliga egenskaper, en dagdrömmare och fantast utan fötterna på fast mark. En enda blick på bankettdeltagarna i söndags kunde ha övertygat vem som helst om att även de mest hängivna dyrkare av schackspelets förnäma konst är människor som vi andra, när tävlingen väl har lyktats och hjärngymnastikens ansträngande timmar nått sitt slut. En SKÖLD till exempel - vem skulle av hans blotta utseende kunna gissa, att denne ljushylte, vänligt leende frisksportartyp just är på god väg upp i den absoluta sohackeliten. Själve LUNDIN, vårt i närvarande stund starkaste schacknamn, saknar alla de demoniska drag en utomstående så gärna vill förbinda med riddaren av det rutiga brädet. En i landet mycket spridd tidskrift råkade härförliden komma med den hiskliga grodan, att schackspelet är något moraliskt mindervärdigt. Den uppfattningen är så pass förlegad, att man måste gå tillbaka ända till den temperamentsfulle, samhällskritikern Olaus Magnus - alltså fyrahundra år tillbaka i tiden - för att möta någonting i samma stil. Redan trehundra år tidigare hade en dominikanermunk Jacobus de Cessilis företrätt en helt annan uppfattning i skriften SCHACK+TAFVELS lek, som egentligen är en samling moraliska utläggningar, byggda på schackspelet och dess regler. Den mening om spelets vikt och värde som här kommit till uttryck, torde stå sig i alla tider. En sentida kännare av schackspelets möjligheter, Ordförande i Sveriges Schackförbund dir. Erik Olsson, hade några goda ord om spelets betydelse både vid kongressens öppnande och i första radioutsändningen från turneringarna. Han citerade ett ord ur SCHACK+TAFVELS lek om att spelet kan lära oss hur livet skall levas med ära, och bättre och sannare kan man inte formulera schackspelets moraliska värde. Ordförande i Visby stadsfullmäktige anlade som alltid en originell synpunkt på ämnet i sitt välkomsttal vid kongressens öppnande. Hans analys av pjäsernas betydelse var kanske inte riktigt ortodox, för att använda en fackterm, men rolig var den. Och det vittnar gott om vår schackelits sinne för humor, att hans gnistrande kvicka inlägg uppskattades i hög grad. En trevligare spelöppning kunde ju inte heller tänkas. Vi har inga kungar här på Gotland, yttrade vännen Ceo bland annat. Nej men vi har haft. En av dem - Birger Magnusson - blev till och med mattsatt av gotländska fribönder. Det skedde på Röcklingebacke 1313, sedan kungen hotat med att oskäligt skattlägga gotlänningarna. Nu för tiden fogar man sig snällt i att skatteskruven dras till, vad det nu kan bero på. Brist på fribönder kanske? En annan kung - Valdemar Atterdag - hade bättre framgång mot gutarna. Men så hade han också bara högaffelbönder mot sig, och visbyborgarna vägrade ju att gripa in med murtornen i det dramatiska slutspelet. Nå, allt det där och mer till fick väl de ärade schackgästerna reda på under torsdagens rundvandring bland våra historiska minnesmärken. Man får hoppas, att de i viss mån följde de båda skattsugna kungarnas exempel, nämligen såtillvida, att de beskattade vår gamla stad på något av den romantiska stämning som ännu svävar över torn och tinnar. Kanske var någon oförsiktig nog att senare på kvällen anta en damgambit på strandpromenaden den farliga solnedgångstimmen. Utgången av ett sådant hängparti - för hängparti blev det väl? - torde vara ytterst svårbedömd. Inte ens den durkdrivnaste schackmästare kan ju känna sig säker i det problematiska slutspelet, allra minst kan han göra det en junikväll i romantikens förlovade land. Ska vi i alla fall försöka oss på en lösning av problemet? Matt i ett drag kanske?

Lawton (alias Walton Johansson i Gotlands Allehanda)

Ur Erik Lundins bok om Schackminnen 1924-1979

Till denna underbara plats kunde Sveriges Schackförbund trots allt förlägga sin 29:e kongress 24 juni - 1 juli 1945. Stadshotellets rymliga salar hade samlat rekordsiffran 177 spelare. Landslagsklassen räknade bara åtta deltagare och saknade tyvärr flera goda namn. Det blev som man skrev en rent privat uppgörelse mellan Lundin och Stoltz. Den förre vann på 6 1/2 poäng, Stoltz 6 poäng, G Skarp 4 och Z. Nilsson 3. Detta var mitt tredje Sverigemästerskap. Marmorbord och glas krossades av den påträngande publiken vid finalpartiet Lundin-Stoltz, vilket även återgavs på demonstrationsbräde. En smalfilmskamera surrade i flera omgånger under detta parti. Det var Visbys stadsläkare Nils Bolin som filmade för sin privata samling. Det var ett hårt parti som slutade remi efter 77 drag.

Samma ställning tre gånger ger remi. Jag har upplevt samma remiställning två gånger och har förlorat bägge. Första gången i Köpenhamn 1937 i matchen mot Eric Andersen om Nordenmästerskapet. Andra gången i Visby 1946 i ett parti mot Gotlandsmästaren Sylve May. Det måste vara unikt att ha varit med om samma sällsynta slutspel två gånger - utan att kunna det. Partiet spelades i en match med 20 mannalag som Vasa Schackklubb utkämpade med Visby stadslag. Jag vill gärna framhålla, att jag sällan har blivit så utspelad som den gången. Först sedan Sylve May i 41:a och 43:e draget missat en lätt vinst uppkom min räddningsmöjlighet. Att han dock vann var ett uttryck för den högre rättvisan i schack.

KRING TÄVLINGARNA.

Radioutsändning från schackongressen under redaktör Remo Ciacellis ledning är numera obligatoriskt. Förbundsordföranden Erik Olsson redogjorde på ett populärt sätt för schackspelets utveckling och betydelse, och efter tävlingarnas slut interjuvades förstapristagarna i landslagsklassen. Därvid råkade Stoltz oavsiktligt förbrylla åhörarna genom att säga ungefär så här: ”Det dröjer inte länge innan jag lägger upp, så jag hoppas få revansh, för Lundins skalp skall väl falla någon gång.” I själva verket menade Stoltz att säga: ”Det dröjer länge innan jag lägger upp.”

Sex skönhetspris.

Sex skönhetspriser var uppsatta, två till landslagsklassen, två till mästerklassen och två till tävlingen i sin helhet. Att rättvist fördela dessa var ingen lätt sak efter den ansträngande tävlingen och under den korta tid som stod till buds: Följande parti belönades: G. Stolz vinst mot K. Kust, K. Pettersson för vinst mot O. Kinnmark, K. Sköld för sitt parti mot S. Buskenström och S. Lindqvist för sitt parti mot G. Eriksson. G. Andersson för partiet mot H. Kroon och S. Cederlind för partiet mot S. Påhlman. Samtliga dessa partier återfinnes på partiavdelningen i Tidskrift för Schack juli 1945.